MyAngeliica

Vi hade tid för igångsättning torsdag 3/10 men de ville vänta till fredag av någon anledning så vi fick ny tid vid 8 4/10. Dock började jag få värkar vid ca 23 på torsdagen och vid midnatt ringde jag förlossningen för det kom en blodklump i toan när jag kissade, ville höra om det va illa. De sa att det inte va någon fara men skulle jag få med blödning eller värkarna bli värre skulle vi höra av oss igen, annars hade jag ju min tid vid 8. 

Vid 4 ringde jag igen för inget hjälpte hemma mot värkarna. Vid 5 tiden va vi på plats i ett rum på förlossningen och de gjorde kontroller och gav mig smärtlindring, morfin i skinkan. Eftersom vi hade tid vid 8 fick vi stanna kvar. Dock stannade värkarna av efter detta så jag kunde sova lite men vi fick också flytta till BB istället så länge. Spydde nör vi kom till rummet så fick tablett mot det. 

Här har jag sen ingen större koll på klockan när jag får vad. Men jag fick först dricka något som skulle sätta igång värkarna lite mer och jag fick det varannan timme, kring 14 tror jag på fredagen fick jag första. Fick inte full dos för jag hade så sjukt ont i ryggen av värkarns. Jag fick efter det värkstimulerande dropp för att öka på. Smärtan I ryggen är det värsta under hela förlossningen. Jag fick prova tens och akupunktur mor det onda och tens hjälpte lite. Fick också lustgas och epidural så jag testade det mesta. Det som hjälpte mest va just epidural och lustgas för det gjorde att ryggontet släppte mycket. 

Under detta förloppet så visade det sej också att jag åkt på infektion så jag får medicin mot detta och mot febern. De tog hål på hinnorna med och det visade sej att vattnet troligen hade börjat gå hemma vid midnatt när blodet kom. Men när dom tog hål på det som va kvar visade det sej att han hade bajsat i vattnet. Oklart om det berodde på det men mitt kiss luktade så konstigt sen. Fick kissa i en metall skål som satt på en papperskorg typ för att slippa gå till toan, kunde sitta vid sängen. 

Att jag inte ha koll på tiden är för att det tog 2 dygn ganska exakt från att vi kom in till att han var ute. Själva kryssningen tog 10 minuter tror jag så det va inte länge men vägen dit var så lång. Jag hade så ont i ryggen och värkar hela tiden men inget hände. Tappen va typ utplånad vid 14 på fredagen men jag var inte öppen. Det tog så lång tid att öppnas och de ökade dosen värkstimulerande hela tiden. 

Till slut säger de att jag kan krysta när jag får en värk för jag är tillräckligt öppen men hans huvud är inte nere hela vägen så de måste dra undan en vägg, vad det är för vägg vet jag fortfarande inte. Både bebis och jag var hela tiden uppkopplade så de kunde följa vår puls och allt sånt men jag var ändå orolig när han dippade ibland. Problemet med krystningen är att jag absolut inte hade krystvärkar, hade bara vanliga värkar. Så att försöka ta i och få ut något utan hjälp från kroppen va svårt. Till slut tog dom fram sugklocka.  Jag var inställd på att det skulle blir det för jag själv är född med det och syrrans första är det så tänkte att då blir det så här med. I efterhand inser man hur brutalt det är egentligen men eftersom de vägrade snitt och jag var tom på energi så fanns inga alternativ. Så när de började dra börjar jag känna att ett tåg vill ur min rumpa och jag får liksom bajs värkar. Ni vet när man verkligen tar i och känner sen att man kanske va lite väl hård I magen och kroppen trycket på själv. Så kändes det. Jag kunde inte hindra kroppen från att ta i. 

Efter 7 försök med sugklocka kom han ut klockan 05.06 söndag 6/10. Han vägde 3908g och var 52.5cm. Han lades på mitt bröst en stund i väntan på att flödet i navelsträngen skulle sluta men det slutade inte. Det slutade med att dom klippte navelsträngen, lucas fick inte frågan ens. Han hade inte velat ändå sa han men ändå, fattade att det va något mysko då. Istället fick han ta bebis med sig i rullstol till neo för han hade fått i sig fostervattnet med bajs I och andades lite rosslig. 

Jag låg kvar i rummet medan de försökte få ut moderkakan. Det fick dom men problemet var att det kom massa blod samtidigt. Jag hörde hur det skvalpade när det landade i behållaren och kände hur jag börjar försvinna. Detta sa jag till dom också. Akut team tillkallas och jag får något som ska stoppa blödningen medan de förbereder mej för att åka till operation. Det enda jag vet är att en kvinna sitter och knådar mej I magen medan de springer med sängen till operation. Lucas stackarn ser allt detta och får sen allt förklarat för sig vad dom ska göra med mej. Jag själv tror ju bara att den lilla stund vi hade efter han föddes va den tid jag fick med min lilla familj. 

Men jag sövs snabbt och när jag vaknar gå jag veta att jag förlorade 2.2 liter blod. Att det inte slutade blöda beror på att livmodern inte drog ihop sej på grund av allt värkstimulerande jag fick. Sa dom, jag har ingen aning. 

Jag kommer sen tillbaka till förlossningen och få va där ett tag och får dropp av någon anledning. Var väldigt groggy. Jag rullas sen in till BB, samma rum vi hade i början. Har infarter i båda armar, kateter och dropp. Jag tror klockan va typ 11 när lucas och Adam kommet till mej. Adam va också uppkopplad med olika saker så en från neo var tvungen att vara med hela tiden. 

Vi låg inne till och med onsdag och det är värsta dygnen i mitt liv tror jag. Jag hade inte sovit på 3 dygn. Adam bara skrek och skulle ligga på en eller bäras runt. Första dygnet hade jag katetern så jag va sängliggande. Dom kom in flera gånger per dygn för kontroller på oss och för att ge medicin. Jag fick alvedon, morfin, antibiotika, vätskedrivande, dropp och blod. Tror det var det. Förutom blodförlusten (HB var nere på 61 när dom väl kunde ge mej blod, senaste kollen på hinnsvepningen var mitt värde 144 och sen var det på 82 när vi fick lämna BB) så var infektionen kvar, jag hade dåliga njurvärden, full med vätska, feber var kvar och jag fick bristning grad 3. Det betyder att mer än 50% av ena ringmuskeln sprack också. Att knipa och ta i är svårt och i början helt omöjligt att kontrollera. På grund av allt detta få jag inte träna på 3 månader, ska gå på rehab för att öva upp musklerna igen och jag får bara bära Adams vikt ett tag. Jag måste även ta en spruta blodförtunnande varje dag i 6 veckor. Hatar det för det gör ont i benet ett tag efter och ibland gör det ont från att nålen sätts i och det kan spänna och svida. Lucas ger mej den och jag är så tacksam för det. Kan inte han så ha Linda gett mej en gång så det finns alternativ. Så tacksam för all hjälp. 

De var inne hos oss typ var 3e timme tror jag. Ett par gånger per pass för jag såg dom minst 2 gånger innan nästa började. Förutom att ge medicin tog de temp, blodtryck, puls och blodprov vsrje pass. Sen ringde vi på dom ibland för han fick ersättning då jag inte producerade någon mängd mjölk. Har hyrt en pump på apoteket och det hjälper att få igång det. Blodförlusten gör tydligen att det tar längre tid för produktionen att komma igång. Han får fortfarande ersättning ibland och det jag pumpar plus att han gärna hänger vid bröstet all vaken tid. 

Jag hade inga förväntningar på min förlossning, ville vara att vi skulle överleva men ärligt talat är det en av dom värsta saker jag varit med om. Jag vet att man gärna inte gör kejsarsnitt men i mitt fall med all skit jag drog på mej och att det höll på så länge, jag tycket de kunde gjort snitt istället. Blir det fler barn ska jag kräva det för jag orkar inte med denna uppförsbacke igen. Adam hade dessutom ont av sugklockan och fick medicin för det för han bara skrek om man nuddade huvudet. 

Jag blev också förstoppad så en barnmorska fick spruta upp 2 olika laxerande i rumpan på mej. Eftersom jag inte kunde ta i satt det fast och i detta läge var det tvunget att "komma ut själv". Väldigt förnedrande att stå där och veta att grejer sitter i vägen och hon ska lösa det. Hon har absolut gjort det förr men man skäms lite. Dock är jag enormt tacksam för henne. För att få åka hem behövde jag kunna kissa och tömma ordentligt eftet katetern plus gärna ha bajsat samt att mina värden skulle vara godkända. Jag tror Adam blev utskriven från neo efter 2 dagar och sen bodde både han och lucas med mej. Vilket jag är glad för. De bodde egentligen hos mej från söndagen men antingen kom det personal från dom ellet fick lucas hänga med upp om de skulle göra prover på honom. Men de fick sova hos mej så vi fick vara samlade. 

Nu har det gått 2 veckor och det blir bättre. Det är en lång väg kvar innan blodvärdet är bra igen men det känns bättre. Svullnaden har lagt sej i alla fall och mina ben har former igen. 

Bilder utan ordning