MyAngeliica

Idag är första dagen jag är hemma och kan ta det lugnt, det är idag det slår mej vad pappa är och går igenom. Jag får panik.. För 10 år sen höll jag på att förlora honom och jag vill inte att det ska hända igen. Just nu ligger han inne på HIA och har varit där en vecka på grund av pulsen som jag skrev om innan. Han skrev innan att han ska till Karlskrona imon för att röntga kärlen och se ifall det är något som täpper igen och det är därför pulsen skenar på honom. Jag fick panik och har gråtit i  30 minuter ungefär. Vet inte varför. Helt plötsligt bara slog det mej vad som händer. 

 

Sedan pappas hjärtinfarkt för snart 10 år sen har jag varit extremt rädd för döden. Man ska inte förlora en föälder när man är 15 år. Tack och lov slapp jag det men nu känns det som samma visa igen. Bara att jag ör 24 istället. Jag har alltid sagt att jag kommer dö i hjärtinfarkt när jag är 50 eftersom det var det pappa höll på att göra. Han har en del släktningar som dog i hjärtinfarkt och jag tror en del av dom var 50 år. Mammas kusin dog i hjärtinfarkt när han var 51. Min morbror höll på att stryka med förra året i hjärtinfarkt, 55 år gammal tror jag och för några veckor sedan fick Robins pappa hjärtinfarkt, 52 år gammal. Förstår ni min panik? 

 

Jag har också fruktat min 25 års dag för pappa var 25 eller i 25års åldern när många i hans familj gick bort. Jag fyller 25 om 4 månader, vad kommer hända då? Så som jag stressar upp mej så kommer det hända mej nägot snart om inte annat. Jag gillar inte att åren går för med åren kommer all den här skiten. Jag vet att vi alla ska dö någon gång, men jag är inte redo för den delen av mitt liv ännu. Jag vill ha alla nära och kära för alltid.

 

Jag försöker leva ganska hälsosamt och tränar så ofta jag kan när jag är frisk. Äter gärna inte socker mer än på helger, och såklart i dom saker som det finns i men inga sötsaker eller så. Jag försöker tänka på andra också så jag är blodgivare sen några år tillbaka och i våras tror jag det var är jag med i Tobiasregistret för stamceller. Idag blev jag också månadsgivare i Hjärt- och lungfonden. Det är för många om mig som drabbas och sån skit och kan mina 150:- i månaden bidra till forskning så hoppas jag det hjälper något. Kanske jag aldrig drabbas av detta men om jag gör det så har jag i alla fall bidragit till min egen framtid. Om inte annat hjälper det förhoppningsvis någon annan person som råkar ut för detta eller angöriga till den som råkar ut för det. 

 

Om jag får min hjärtinfarkt om 25 år så är chanserna stora att jag klarar mig. Farmor och farfar hade överlevt med dagens forskning så det lugnar lite. Och om vi då går 25 år framåt så har dom kommit ännu längre. Men har man otur (tur?) och dör av den direkt i sömnen så spelar det ingen större roll. 

 

Ibland undrar man varför man ska få stå ut med en massa skit hela tiden och jag hörde/läste någonstans att Gud ger oss olika mycket/svåra problem för han vet att vi är starka att ta oss igenom det. Om man nu tror på Gud alltså. Men jag tycker det ligger lite i det faktiskt. Jag tror på att vi är på jorden så länge vi tillför något eller så. Det finns en tid bestämd när det är dags för oss att gå vidare och är klara med vad vi kan göra här nere. Vem som bestämt tiden vet jag inte men jag tror det är så här...

 

Nu ska jag dricka min 3e kopp te och försöka lugna ner mej