Förlossningen

Jag skulle ju skriva lite om förlossningen och jag tror jag har glömt bort att göra det. Men här kommer lite granna! Det kommer bli rätt långt inlägg i alla fall så ni  vet! 
 
Det var en extremt fin och solig dag och vi alla var ute i solen och lekte och myste förutom Linda som låg inne med ont i magen. Hon hade känningar redan innan dom kom till oss så vi undrade ju hela tiden om det snart var dags. Men medan hon fick ta sig igenom smärtan i sängen så roade jag, mamma, Ellie och Jocke oss ute i trädgården. Vi hoppade studsmatta, Ellie och Jocke gick en sväng. Vi fixade med mat, vilade och hittade någon app med frågor så vi hade frågesport ute på filten i gräset. Vid 19-tiden så hade Linda ringt förlossningen medan vi satt ute och det var dags för dom att åka in. Eller om det var tidigare kanske, 18-tiden? I alla fall så åkte dom och vi lekte med Ellie för att inte hon skulle fatta vad som höll på att hända. Tror kanske att dom hade varit inne 1 timme innan dom ringde mej och sa att jag nog får ta mig in till stan. 
 
Hade lite smått panik och tänkte att jag inte skulle hinna och allting för jag var tvungen att gå hem för att byta om och hämta mina saker och bilen för att ta mig dit. Tur som jag hade så körde Robin hem så jag kunde åka med honom hem, mötte honom i backen. Fixade ihop allting och vid lite över 20 var jag inne på sjukhuset. Tror inte jag kommer glömma tiden jag stod vid dörren in till sjukhuset, 20.03 enligt min mobil. Det var låst nämligen, de stänger 20 men hade turen att någon precis skulle gå ut! 
 
Jocke mötte mig i dörren sen för att ta mig till deras rum. Linda låg där inne och det såg ut som hon hade ont men tycker hon hanterade det väldigt bra. Hon svarade inte alltid när jag pratade men det är försteligt, Jocke kunde svara på en del frågor istället. Linda var inne i sin värld rätt länge för som sagt, man såg att hon hade ont. Hon fick ryggbedövning senare och efter det var hon sig själv igen och vi pratade och hade oss. Allting gick rätt fort måste jag säga. Jag kom dit vid 20 och 2.5 timme senare hade hon fött liksom. Vi hann inte med så mycket innan och efter tog det lite längre tid med allting.
 
Tyckte det var kul att vara med och se allting för allt man ser på filmer och sånt är mammor som ligger och skriker i sängarna och svär åt pappan så han ser livrädd ut och sånt. Inget sånt hände här. Inte ett ljud från henne utan det enda som gjorde att jag fattade att hon faktiskt tog i allt hon kunde var att räcket hon höll i, höll hon så hårt så armarna skakade liksom. Så detta var precis tvärtemot det man ser på filmer. Det var tyst och lugnt och fin stämning och så. Det blev lite besvärlgit mot slutet men det tänker inte jag ta upp här för det är inte min förlossning. Däremot kan vi alla konstatera att det var fruktansvärt imponerande att hon lycakdes föda ut en så stor bebis. Linda är rätt liten så alla var förvånade. Men när allt var lugnt och kollat så fick jag klippa navelsträngen och det var jag mest orolig för. Att Linda skulle klara förlossningen trodde jag inget annat om, hon har gjrot det förr så där var jag inte orolig alls. Men en navelsträng liksom, hur känns det att klippa i? Mina tankar innan var att det skulle kännas som att klippa i segt skinn typ. Det var det inte. Jag säger att det är som att klippa i en gurka. Äckligt kanske men det "knakar" lite när man klipper i det, som brosk typ kan man väl säga. Så det var inte så segt egentligen. Det var någon blodådra (kan vi kalla det) som jag inte kunde klippa igenom riktigt men det kan också varit lite blod som satt på utsidan som jag föröskte klippa i. Nu har jag nog äcklat de felsta haha. Men det var en riktigt häftig upplevelse tycker jag. Så om någon får chansen att vara med så rekommendera jag det. Inte om du är gravid själv och snart ska föda, det kan vara lite avskräckande att se allt. Jag fick jag se allt av Linda och då menar jag verkligen ALLT! Så är man äcklad eller rädd för att se hur det ser ut där nere under tiden ska man inte vara med. Själv tyckte jag det var häfitgt att se vad ett litet underliv kan göra. Att kunna få ut en människa genom ett i vanliga fall, litet hål. 
 
Så alla som avrådde mej eller trodde att jag skulle ångra mig, ni hade fel! Jag kan tänka mig att dom som har genomgått en förlossning kommer  tycka det är väldigt intressant att vara med eftersom de själva vet hur det känns och så vidare. Men jag ställer gärna upp igen, om det går lika lugnt som denna gången ;). Jag hyllar alla kvinnor som fött barn för det är inte bara att klämma ut en liten fis utan det är massor med jobb och slit. Allt ser lite annorlunda ut där nere både under tiden men även efter bebisen är ute och det kanske inte alltid är lätt att acceptera men satan vad grymma ni är som ändå gör detta! Heja mammor och era kroppar!
 
Bebisen som kom ut är förresten en väldigt fin och charmig kille vid namn Alex. Jag har ju nämnt hans namn några gånger innan så det är ingen nyhet. Men han är nog den tröttaste människa jag mött. Jag vill ju mysa med honom men han vill bara sova haha. Alla som får chansen måste mysa med honom tycker jag. För mig har han dessutom en speciell låt. När jag körde in och lite efter förlossningen så spelades Jag trodde änglarna fanns - Kamfedrops, på radion och det var egentligen bara vid denna låten som jag märkte av att radion var på. Så varje gång jag hör denna låten så tänker jag på honom. Så lilla Alex - välkommen till världen, älskad till 1000 redan innan du föddes så kommer det förbli! Hälsningar moster My! 

Kommentera här: